d e dags nu

jag, ska inte säga skrotade men, la mina akademiska studier lite åt sidan sedan jag klarat av metod-delen av D-nivån. Jag var sjukt less på att vara fattig och sjukt less på hårklyveri. Det där kan man ju göra sen.

Huxflux hade det gått typ 15 år och institutionen larmade om sista chansen i höstas. Lite osäker på hur det har gått till har jag anmält mig att skriva D-uppsats och nu ska det plötsligt ske. Det har känts lite tjusigt i ett par dagar och allt som var hemtamt och gråleda till döds för femton år sedan har verkat nytt, coolt och fyllt av dignitet. Jag tycker nästan att det låter lite vuxet, fast det borde vara tvärtom.
Min handledare. Min institution. Jag har liksom gillat att säga det för mig själv.

Det var i går. I dag pratade jag med min handledare. Fick schema. Började bläddra i gammal litteratur och kolla upp nyare litteratur och forskning. Det känns inte så flådigt längre. Jag är rent skräckslagen. Det måste vara så här det blir för folk som skaffar barn för att de är gulliga.

Nu lämnar jag Twilight-träsket och entrar det akademiska. Vill ni mig något på onsdagar så finns jag på min i-n-s-t-i-t-u-t-i-o-n. Som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om den ligger kvar där den låg sist.