jag tycker i alla fall att det är fint av mig att erkänna

alltså de här böckerna jag läser...
...twilight-serien.
Hela situationen är surrealistisk. Böckerna är inte bra. Men de är svårt beroendeframkallande och blir tjockare och tjockare.
Och med tiden har jag fått svårare att skilja mellan dag, natt, tid, rum och jag tvivlar på mitt förnuft. Jag måste summera eländet.
Obs! Spoiler
Det handlar om Bella (en 17-årig människa) och Edvard (en 90-nånting-årig vampyr i en 17-årings kropp) som blir kära. I den fösta boken blir de kära - och egentligen inget mer. I den andra blir Bella bästis med en trevlig varulv som blir passionerat kär i henne. Varulvarnas existens baseras på att se till att vampyrerna håller sin del av ett avtal som går ut på att de inte skadar människor som bor i trakten. Inga problem eftersom Edvard och hans familj är "vegetarianer" - det vill säga: äter bara djur. Bok tre är typ ett långt triangeldrama. De tre första böckerna driver mig till vansinne genom att konsekvent förstöra:

1. Min romantiska bild av vampyren som en erotisk, farlig och sorglig varelse. Vampyrfamiljen är så äckligt amerikansk så man vill lägga sig ned och spontandö. De fixar fester, jobbar som läkare och visar sin rebelliska sida genom att skolka.
2. Min romantiska bild av att bli kär i en vampyr. Eftersom Bellas och Edvards historia skildras på det vis som på 80-talet kallades "Allersroman" (unga läsare får googla). Edvard ler ett charmigt snett leende, Bella dånar, Edvard är snabb och stark, Bella snubblar, Edvard blir utom sig av oro att skada Bella och överger henne i kärlekens namn, Bella tror att Edvard inte älskar henne, Edvard stryker Bella över kinden, Bella dånar. Et cetera.

Icke desto mindre har jag psykopatläst skiten med pinsamt engagemang. Tusen och tusen sidor kyska kyssar, spotsk jungfru och självuppoffrande kärlek.
Så kom bok nummer fyra och jag tvivlar på mitt förstånd. Inte sedan "From dusk til dawn" gick från action till splatter har jag känt mig så förvirrad.
Inom loppet av nittio sidor hade Bella och Edvard gift sig, legat och blivit på smällen. Inget nog med att det ångar sex utan plötsligt är allt rätt äckligt. Tidigare har Edvard och hans familj lite diskret givit sig ut på jakt medan Bella gör något skol-aktigt och det har snålats som fan med blod och ond bråd död. Nu bär Bella på ett vampyrhalvblod som sparkar henne blå i inledningsskedet och mot slutet ryker både bäcken och ryggrad. Vet ni hur vampyrbarn föds, förresten? Självklart äter de sig ut. Joråsatte. Det kletas och smetas på hart när varenda sida.
Och jag funderar hela tiden, rädd men road, på hur det kommer sig att Stephanie Meyer begått detta galna trendbrott.
Är det den gamla klassiska skräckfilms-moralen; ligger du så går det åt helvete?
Å andra sidan verkar Bella nöjd. Och dessutom är de ju gifta. Eller så är Meyer en sån där skön människa som bara vaknar en morgon och tänker "att va fan".
Allt nog, jag har typ 400 sidor kvar av detta elände som jag i smyg kallar straff*. Sen ska jag syssla med någonting som anstår en akademiker: jag ska äntligen ta tag i min favoritkrönikör, Mats Strandberg, som författare. Det ligger en signerad upplaga av Jaktsäsong här hemma.


*Om kärringen skriver en femma så får ni skjuta mig. Jag skojar inte. Bara skjut - ber jag om nåd vet jag inte vad jag pratar om.