De flesta jag pratar med brukar få något fuktigt i ögonen när de berättar om hur de "kommer hem". Hem till föräldrahemmet där inget förändras, fyllt kylskåp och favoriträtten på spisen.
Jag älskar också att komma hem. Till mamma. Men hemma hos min mamma finns ingen mat. Det är en oerhörd trygghet tycker jag. Hon avskyr att laga mat och har inte haft en brödsmula hemma sedan sista ungen flyttade hemifrån för ett par år sen. Man bevisar inte sin kärlek till henne genom att äta. Hon föredrar bekräftelse genom hetsiga diskussioner och analys av konst, litteratur och samtid.
Oftast har hon precis flyttat. Eller bytt ut äkta man eller möblemanget. Upp till 46 hände det att hon hade fått ett nytt barn också.
Det beständiga hos min mor finns hos, just, min mor. Man kan räkna med att hon är sig lik när allt annat förändrats. Hon har alltid färska snittblommor oavsett vilken stad hon bor i. Servisen har jag aldrig sett förut men det finns alltid tolv delar. Möblerna är utbytta men alltid antika. Hon blir fysiskt sjuk när folk serverar dryck i fel sorts glas och av syntetmaterial. Hon pratar aldrig om platt-tv-apparater.
Just nu bor hon i Örebro. Jag har ingen aning om varför, vi har ingen som helst anknytning till den staden, och jag räknar inte alls med att hon finns på plats där nästa gång jag ska hälsa på.
Och jag älskar det. Det låter säkert konstigt, men jag blir mer nervös av människor som aldrig lättar. Oavsett det är geografiskt eller andligen. Min trygghet ligger i förändring. Jag insåg precis det.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
9 kommentarer:
Jag har inte heller nått föräldrahem och känner som du,(något jag ju skrev om i min blogg för ett tag sedan). Min mamma har bott i ett år i samma lägenhet nu, men de letar efter nytt. Förvisso bodde hon jättleänge på samma ställe innan, nästan i 13 år. Fast där bodde ju bara jag i 1 år.
I vilket fall: Inget föräldrahem, inga nostalgiska tårar, flickrum eller gamla gosedjur att lukta på och minnas barndomen. Och ja, det känns bra faktiskt.
Ps. Hennes kille har hon haft i 1 år nu, förlovade sen 6 månader, innan det hade hon en annan i 2 år men han fick desvärre cancer och gick bort :/
Farsan dejtar just nu tjej nummer 1000 på jag vet inte hur kort tid.
Stabilitet, javisst...
...som det fallande regnet, så dj-la befriande...att höra om morsa som greppat livet. Medans tid är..
IAAM: ...min far däremot är gift sedan hundra år tillbaka. Och har kvar samma telefonnummer som jag växte upp med. Fast han förökar sig lika envist som mamma:D.
Annika: Mmm, den kvinnan har inte en passivt aggressiv tendens och ingen som helst bitterhet. Något man uppskattar allt mer med stigande ålder...
Det låter som en trevlig trygghet - att den ligger i förändring!
Hoppas du har det gott. Jag tror det.
Ja men det är väl just det som är det fina. Att trygghet inte handlar om en fast punkt.
Örebro är ett märkligt ställe. Men helt ok. Fattar dock inte helelr riktigt varför man bosätter sig just där. Mitt i.
Med fast punkt menar jag såklart en fysisk fast punkt.
Mjah, jag tycker det är ganska tragiskt att åka hem. Eller ja, skönt kan det ju vara ibland. Men bäst är det att åka hem om mina föräldrar inte är hemma. Jag var ofta ensam hemma som barn och trivdes med det. Dessutom gav min mamma upp med maten för flera år sedan och skickar mig själv till butiken för att köpa det jag vill ha. Men dina mamma låter lite charmig. Jag gillar människor som inte gör precis som alla andra, bara för att man ska.
Kim: det har jag!
Egon: Vi får ha ett Örebro-snck du och jag. Haha.
Kaaja: Hm. Jag tror vi trivs rätt bra i vårt eget sällskap både du och jag...
Skicka en kommentar