Spot on

Mycket har sagts om de jävla 40-talisterna - köttberg, de sitter på höga poster och inkomster utan att ha nämnvärt med utbildning, de brer ut sig, tar plats, de är den sista generationen som har det bättre än sina föräldrar, de har lyckats odla jättegenerationen X genom att aldrig någonsin sluta föröka sig och de får till och med skitmycket uppmärksamhet som pensionärer.
Jag är lika less på dem som alla andra, men jag måste uppmärksamma en intressant kommentar fälld av en terapeut i bekantskapskretsen:
- Jaa, de där 40-talisterna, de har ett sånt oerhört bekräftelsebehov.
Den har jag aldrig tidigare hört. Och va sant det lät. Som en skön sammanfattning.
Min mamma (rätt atypisk 40-talist) menar att detta verkar stämma emedan "40-talisterna nog är den sista generationen som inte fick bekräftelse av sina föräldrar".
Och det kan nog också stämma. Nästan så jag tycker synd om dem.