Slitåsläng

Jag älskar att slänga. Med dödsförakt skickar jag det mesta åt helvete så fort som möjligt. Ju större affektionsvärde desto större kick. Saker tynger mig. Oroar mig. Varje gång jag flyttar (37 gånger hittills) minimeras prylomfånget. Jag äger nästan inget men jag drar på fyra "affektionslådor" som hängt med ett tag. En med foton, en märkt "kuriosa" med lite av varje, en med gamla brev och vykort och en med gammalt undervisningsmaterial, elevarbeten och klipp från mina år som utbildare på gymnasiet.
Min plan sedan en tid är att slänga alla foton (jag anser världen sönderfotograferad och att hamstring av fotografier är lite sjukt), och att banta ner övriga tre lådor till en och förpassa till förrådet.
När jag jobbar mig igenom undervisningslådan hittar jag följande hälsning från min favoritklass (friskolans eu-program mot journalistik):

"TACK Anna-Sara för ett lärorikt år, eller två förresten (vi hoppas på ett tredje!). Se hur vi formas likt trolldeg till medvetna, informationsproppade, starka individer kapabla att förstå och analysera samhällets och livets skiftningar. Du har lotsat oss genom kunskapens djungel och du har under resans gång dagligen givit oss den ocensurerade verkligheten. Konventionsbrottens kvinna, utan vaken kamoflerad klädsel eller grön färg i fejset tar du dig alltid fram. Madonna och Tarzan framstår som ynkliga i din närvaro. Tack än en gång! Tack alltid. /EU-sötisarna"

¡Ay, mi corazón! Inte ens jag kan slänga detta.