Vi bor längst ner i vårt hus. Vi har en jätteful innergård. Troligtvis Stockholms innerstads enda fula gård. Det är asfalt, asfult och soptunnor. Sedan länge finns en "trädgårdsgrupp" - befolkad av Vasastadskärringar med inredning och design som hobby - som håller på med något, för mig, abstrakt.
Själv har jag föreslagit, flera gånger, att vi som bor nederst, fyra lägenheter, borde få fixa oss varsin uteplats utanför våra fönster eftersom ingen ändå kan sitta där. Nä, det går inte för sig. De yrar om markrätt, helhetsintryck och trääääädgåååårdsgruppen. Jag hävdar att det bara handlar om att spontant fixa lite utanför sitt fönster. De hävdar att vi vill rycka föreningen på mark och att "det enligt laaaaaaaag inte går att göra. Tyvärr.". Jag fattar ju att de bara är missunsamma, och har rätt.
Alltnog. För någon vecka sen dök det upp en rätt värdelös ritning på hur gården skulle se ut. Icke anpassad efter oss som bor på botten, utan anpassad efter trädgårdsgruppskärringarna på plan fyra.
Jag inser att jag borde suttit med i trädgårdsgruppen, jag inser att jag borde engagerat mig och jag inser att jag borde opponerat mig i ett långt tidigare skede. Jag har inte riktigt haft tid. Eller ordning på papperen. Eller nåt.
I kväll var det möte för att klubba igenom innergården. Jag protesterade. Jag erkände också att jag förstod att jag skulle gjort det för länge sedan. Till exempel för två år sen då första skissen kom. Som nästan enda person röstade jag emot. Och drog av ett par sarkasmer.
- Du är fanimej argast på gården, skrattade min man när vi kom hem.
Och det är jag.
Inte egentligen på hur vår jävla innergård ska utformas. Jag är arg på att allt är så förbannat paragrafigt. På att kärringarna har fjantiga märkeskläder och lönnfetma. På att gubbarna alltid levererar diplomatiska floskler. På att folk har möten med protokoll och grannfullmakter för att fatta beslut om hur en jävla innergård ska se ut. På att de ler otåligt irriterat när fransyskan vill förklara något på knackig svenska. På att jag helt enkelt aldrig passar in. På att jag inte orkade fundera över hur jag ville ha innergården för två år sen. På att jag inte ens skulle komma på idén att vara medlem i trädgårdsgruppen, facket eller golfen.
Varför kan vi inte knäcka en flaska vin och snacka om hur folk kommer att trivas bäst?
Jag måste sluta vara med på sånnahär tillställningar. Jag är inte kompatibel med vanliga människor.
//Argast på gården